Lite försenat ska jag under dagen försöka få upplagt så mycket som möjligt av det som normalt skulle varit uppe under dagen igår, till exempel rapporteringen från senaste Sommartorsdagen. Jag var dock aningen trött igår, och seg, så jag behövde ta en bloggfri dag för att ladda om...

I fredags begav jag mig iväg till Skövde för att bevista en spelning med Ammotrack. Då sista tåget från deras hemstad till Borås avgick 22:40 och de skulle stå på scen 23:00 behövs det ingen Einstein för att räkna ut att det blev till att spendera natten på Skövdes gator, nästa anslutning var inte förrän 7:30 följande morgon. Det är inget problem egentligen bara det är vettigt väder och det har jag gjort en gång tidigare faktiskt i samband med Ammotracks releaseparty förra året...

Att det är skillnad på hur olika bandens bemötande är fick jag verkligen bevisat i fredags. Jag fick till och med erbjudande att övernatta hemma hos deras gitarrist, men eftersom biljetten för hemresan redan var bokad och den inte var ombokningsbar ville jag inte utsätta honom för att behöva guida mig tillbaka till stationen så tidigt på morgonen...

Ammotrack är ett band som absolut förtjänar större scener än den lilla scenen O'Learys i Skövde har på sin uteservering, de är tillräckligt bra och har en sådan professionalism att de hör hemma som huvudartist på de stora scenerna. Och så skulle de behöva en egen ljuskille också, ljussättningen på den här scenen var under all kritik med alldeles för mycket bakljus och uruselt frontljus. Den enda ljussättning de fick framifrån var två vita spottar uppe i taket, däremot saknades helt de spottar som brukar finnas rakt över framkanten av scenen...

Det blir tyvärr inga bilder från den här spelningen, med den dåliga ljussättningen var det inte lönt att ens försöka egentligen att få några bra bilder. Jag testade att dra upp den så kallade filmhastigheten till max vad kameran klarar, 6.400 ASA, men med nästan bara bakljus klarade kameran inte av att få en fungerande slutartid och bilderna blev gryniga. Konstigt egentligen att de blev gryniga när det är en digitalkamera, grynighet borde vara något som hör det föflutna med riktig film i kamerorna till...

En bild från kvällen tagen av Skövde Nyheters Philip Hovlin som var där för att intervjua bandet kan jag dock bjuda på. Kolla in vad som finns i gitarristens vänstra hand, ölflaskan i den högra är mindre intressant eftersom den vid det här laget ändå är urdrucken...

Först ut var ett ett förband, Astronoise, som spelar en form av experimentiell metal som inte riktigt föll mig i smaken. Instrumentalt var de riktigt bra visserligen, men det föll mig ändå inte riktigt på läppen och när jag väl lyckas komma på vad det är som stör i ljudbilden hos dem lovar jag att berätta det. Eftersom jag inte hört det här bandet tidigare frågade om dem före spelningen och någon nämnde doom metal vilket gladde mig då Candlemass som mer eller mindre definierat hela den genren är ett av mina personliga favoritband, men tyvärr saknade de helt den mörka tyngden som hör den genren till...

Ammotrack däremot har en stil på metal som passar mig som hand i handske, den är modern och rakt på sak samtidigt som influenserna från mer klassisk metal är väldigt tydliga. Att de turnerat flitigt märks, de har en scennärvaro och publikkontakt som till och med många av de riktigt stora banden saknar. När de här killarna står på scen är det omöjligt att förbli passiv, det går inte att stå still utan man lever med i musiken när de levererar sina läckra riff och suveräna sång uppbackat av härliga basslingor och aggresiva trummor. Det här är metal som den ska vara, den lämnar ingen oberörd...

Jag måste återvända ännu en gång till det här med bandens bemötande, de här killarna är underbara med den biten vilket jag insåg egentligen redan förra gången. Direkt när de noterade att jag kom innanför entrén kom de fram och skakade tass och växlade några ord som om vi varit vänner hela livet. Att bli välkomnad så hjärtligt av de man trots allt samarbetar med i en bok borde vara naturligt, men det är som bekant inte alltid fallet vilket jag i min senaste krönika för Hey Sugar Magazine skrev lite om...

Såväl före som efter deras framträdande var de ute bland publiken och pratade och umgicks med dem också, det här är killar som har förstått det här med "public relations". Man får som artist aldrig glömma bort att det är publiken som köper skivorna och alla annan merchandise, man måste ge en del tillbaka också och det gör Ammotrack med besked förutom bara att stå på scen och leverera. En del av våra "äldre" och mer etablerade svenska band tycks faktiskt ha glömt bort att det är publiken som har gjort dem så stora som de är och ger de inte tillbaka kommer de att bli omkörda av de yngre och mer hungriga banden...

Något som i stort sett alla banden som medverkar i "Metal Munchers" uppskattat och berömt är att varje band har en egen sida för autografer. Några av dem har till och med pratat om att göra precis som publiken, ha ett eget exemplar av boken med sig och få den signerad av de andra banden de möter ute på olika evenemang. Även jag har mitt eget personliga blädderexemplar med mig och i fredags fick jag de första autograferna, det ska bli kul att se hur lång tid det kommer att ta mig att få alla bandens autografer...

Varför autografsidor i boken? Jag vill inte att min bok ska bli en dammsamlare i en bokhylla utan att den ska läsas och bläddras i. Finns det något bättre sätt att åstadkomma det än att locka dig som stolt ägare till boken än att förse dig med sidor där du kan få ytterligare och mer personlig medverkan av banden?

.