Bättre sent än aldrig heter det ju och här kommer kraftigt försenat en recension av Borås-bandet Zephyra's EP "First Blood". Det har varit lite svårt att greppa den här plattan dock, bitvis fängslar den och bitvis tråkar den ut tyvärr. Producerat har en viss Mathias Lodmalm och minns jag inte helt galet grundade han en gång i tiden Cemetary (om det inte är en helt annan Mathias Lodmalm förstås) vilket kan förklara soundet på skivan som härstammar från en annan tid...

Redan från första tonerna hörs ett arv från en era med mer klassisk metal, nämligen 80-talet, med ett driv i gitarr, trummor och bas som placerar bandet någonstans mitt emellan Candlemass, Metallica och mer bluesbaserad hårdrock som Deep Purple. Det är härligt råa gitarrer blandat med Blackmoreianska harmonier...

Influenserna från Cozy Powell och Ricthie Blackmore i gamla Rainbow hörs tydligt i en del instrumentala passager i några av låtarna, något som bryter av från de mer aggressiva och råa metaltonerna. Personligen föredrar jag nog det sistnämnda eftersom det är här Zephyra egentligen har sin styrka...

Bitvis tycker jag mig kunna höra en inspiration från öster också, ibland låter det väldigt mycket som ett tidigt Nightwish både i låtarnas uppbyggnad och gitarrernas harmonier tillsammans med sången...

Sången ligger betydligt bättre i ljudbilden än vad som är vanligt för ett så pass orutinerat band, för många band brukar inte just detta det svåraste "instrumentet" att bemästra ha riktigt hittat sin plats förrän andra eller tredje plattan. Det är imponerande att samma sångerska kan prestera så väna toner som Åsa gör och samtidigt growla som en hel manskör...

Dessvärre saknar sången lite av den aggressionen i tonen som gitarrerna har, däremot passar den utmärkt till de balladsegmenten plattan stoltserar med. Med lite träning och erfarenhet kan nog det rätta till sig också...

I stort sett är det här ändå en bra platta som skvallrar om ett band som kan gå långt om de utvecklas och jag ser fram emot att få höra en fullängdare med mer upp-tempo. Ska jag sätta ett betyg blir det 7 av 10 möjliga plektrum. Det kan inte bli högre, det är för mycket lugna passager i förhållande till de rena metaltonerna med aggressiva och råa gitarrer det här gänget egentligen är bäst på...