Det är egentligen fantastiskt hur till synes obetydliga saker eller händelser i vår omvärld kan påverka oss, det slog mig vid en bussfärd jag gjorde tidigare idag. En del möten sker i stillhet utan någon som helst direkt interaktion och ändå får det våra tankebanor att helt lägga om spåret i oväntade riktningar...

Under åkturen steg vid en hållplats en dam i sina bästa år på, en dam av den lite mer rundlagda modellen och framför allt då i höjd med höfterna. Vid nästa hållplats upprepades det och ännu en dam med samma konstitution anslöt till bussfärden. Två hållplatser senare kom ännu en dam till synes stöpt i samma form och vid det här laget fanns det ingen återvändo längre utan en låt av Robert Broberg belägrade tankebanorna, något som fick mig att resten av resan sitta med ett fånigt litet leende samtidigt som jag fick uppbringa all självkontroll jag kunde för att inte småsjunga den melodin...

Ett av många möten som blivit när jag är ute på olika evenemang var under kvällen igår på Hemgården under pausen mellan de två banden som spelade och det var med kvinna någonstans mellan 50 och 60 i ålder...

En diskussion inleddes med att kvinnan ifrågasatte att de unga artisterna idag nästan alla framför sin musik på engelska och inte förstod varför. Är det egentligen så konstigt att svenska rockband idag väljer engelska framför svenska?

Svenska artister vill liksom artister från andra länder vara internationellt gångbara, de vill nå utanför den lilla ankdammen Sverige med sin musik och de vill kunna leva på sin musik...

Kvinnan återvände gång på gång till band som till exempel Asta Kask och Ebba Grön som framförde sin musik på svenska med viss framgång. Visst hade de viss framgång lokalt i Sverige, men det är nog få utanför landets gränser som känner till dem, åtminsotne inte i samma utsträckning som de artister som sjunger på engelska...

Jag fick intrycket av den här kvinnan att det skulle vara en förutsättning för att artisterna skulle kunna vara kreativa och framgångsrika först skulle framföra sin musik på svenska för att sedan börja göra engelska versioner av sina alster. Jag fick en känsla av att hon också ansåg att artisterna för att kunna göra bra musik inte ska anpassa sig till den realitet vi lever i och vilja tjäna pengar på sina alster...

Varför ska inte artister kunna tjäna pengar på det de gör? Det är ingen som kritiserar en kock eller läkare för att de vill tjäna pengar. Varför skulle det vara så fel av dem att vilja kunna konkurrera med omvärlden och bli framgångsrika?

Asta Kask vilka kvinnan återvände till gång på gång började spela i ett Sverige som var mycket annorlunda än det Sverige vi lever i idag. Det var ett helt annat politiskt och ekonomiskt klimat och helt andra tekniska förutsättningar. Internet hade inte exploderat, väldigt få hade mobiltelefoner (dessa hade varken SMS- eller bild/videofunktioner heller), ännu färre hade dator, det fanns bara två TV-kanaler att välja mellan och Sverige stod ensamma utanför EG som det hette då. Även musikbranschen såg mycket annorlunda ut då, det var innan vi nått våra enorma exportframgångar och begreppet "det svenska popundret" hade myntats...

Världen runt oss förändras ständigt och vi måste förändras med den, det går inte att krampaktigt hålla fast i det som varit och tro att det ska gå att göra likadant 40 år senare...

Det går inte att tänka och agera lokalt idag, vill man nå framgång måste man tänka och agera globalt. Handen på hjärtat, hade band som Ebba Grön och Asta Kask varit unga idag och på väg att påbörja sina karriärer hade med största sannolikhet även de valt att framföra sin musik på engelska, de är intelligenta och skulle absolut förstå att om man vill nå ut och kunna påverka massorna i det samhälle vi lever i måste man också anpassa sig till just dem man vill nåt ut till...

Ett av de mest framgångsrika svenska banden är ABBA och det är ingen slump att de efter första framgången med låten "Waterloo" valde att sjunga på engelska. Enda skälet egentligen att just den låten alls skrevs och framfördes på svenska från början är att reglerna för Eurovision Song COntest på 70-talet dikterade att alla bidrag skulle framföras på de deltagande ländernas egna språk...

Per Gessles största framgångar har varit med konstellationen Roxette och då sjöngs det på engelska. Med Gyllene Tider startade karriären med svenska låtar och de gjorde senare ett försök att nå utanför landets gränser med "The Heartland Café". Frågan är om inte de hade lyckats bättre utanför landets gränser om de redan från början varit engelskspråkiga i sin musik, med tre svenska plattor innan fanns det egentligen inget för resten av världen att lyssna på mer än just platta nummer fyra som dessutom blev den sista innan bandet splittrades året därpå...

Hur många svenska artister som sjunger på svenska har nått internationella framgångar med sina svenskspråkiga alster?

Vill man nå framgång så måste man också leverera det massorna vill ha och vill de ha engelskspråkig musik är det vad man måste framföra. Att man måste anpassa sig till sin omvärld gäller inte bara i musiken, det gäller i allt. Ett lysande exempel är bloggen du läser just nu. Jag kunde ha valt att inte vara lyhörd för vad bloggbesökarna vill läsa om och haft kanske 50 läsare, hur stor inverkan på omgivningen hade det medfört? Genom att vara lyhörd och anpassa mig når jag istället ut till nästan 50.000 läsare och kan samtidigt ändå få förmedlat det jag själv vill men i ett lite annorlunda utförande...

Under tiden jag och kvinnan fört vår diskussion satt en renrakad lite yngre man och tydligen lyssnade. Helt plötsligt utan förvarning och utan att ha varit delaktig i debatten reste han sig och idiotförklarade mig för min åsikt om att Ebba Grön sannolikt skulle framfört sin musik på engelska om de börjat spela idag. Jag diskuterar gärna men då förutsätter jag att motparten också kan föra en intelligent dialog och inte som Skalle-Per igår bara fälla en nedvärderande kommentar och promenera iväg. Sådana personers åsikter lägger jag absolut inget värde i, de är bara patetiska...
.

Efter att ha fått ett antal mail från läsare av bloggen som frågat efter inlägg av lite mer personlig karaktär har jag fått ta en funderare på hur jag ska kunna tillmötesgå dessa önskemål. Jag har tidigare skrivit om mitt privata liv med all med- och motgångar, även då efter önskemål från läsare, men beslutade efter ett tag att det hörde inte riktigt hemma här och flyttade över det till en separat mer privat blogg...

Till slut har jag kommit fram till att det jag kan göra är att berätta om möten av olika natur när jag är ute på evenemang eller något annat ärende, om så bara för att besöka någon butik, som på något sätt relaterar till Den Rockande Kocken, Metal Munchers eller Godare Mat. Därmed påbörjar jag en ny kategori kallad Möten vilket tillåter mig att tillföra en ny dimension till bloggen...

Ett sådant tillfälle var idag faktiskt, på förmiddagen vid busshållplatsen utanför ICA Maxi i Borås. När jag fått undan de delar av arbetet som ska göras på morgonen åkte jag in till staden för att handla lite livsnödvändigheter, något som var relativt snabbt avklarat, för att sedan behöva vänta på bussen tillbaka till Södra Torg där anslutande buss tillbaka ut till obygden avgår...

Medan jag väntade spatserade jag fram och tillbaka så sakteliga när en kvinna med en sittvagn innehållande hennes son kom och stannade vid busshållsplatsen. Ett vänligt leende utbyttes medan hon tog upp sonen, kanske 4 år gammal, ur vagnen och det kunde ha stannat vid det om inte det är för att jag är aningen extrovert och tydligen pojken också...

Jag fortsatte att spatsera fram och tillbaka vid hållplatsen och när jag var på väg tillbaka mot kvinnan och pojken ställde han sig mitt emellan oss och utropade "Mamma, akta!", något som föranledde mig att tilltala honom med orden "Det är ingen fara, jag är inte så farlig som jag ser ut, jag är egentligen riktigt snäll" och sedan var isen bruten där...

Pojken pratade om allt och inget, han berättade bland annat att han hade sitt Brio-tåg med sig i en väska. Jag kunde ana mig till att han nog var rätt så stolt över sitt tåg. En sak ledde till en annan och kvinnan och jag konverserade också. Vad som föranledde det egentligen minns jag inte nu, men en undran vad det skulle bli av den lite småbusiga och pratglada pojken ledde till en kommentar om att han får låta håret växa långt och bli knutte vilket replikerades av kvinnan med att han kan ju bli hårdrockare. Tydligen lyssnade mamman gärna på den musiken och det var nu jag började ana att hennes inledande leende kanske var ett igenkännande leende. Till slut kom jag till någon form av insikt om att hon antagligen kände igen mig från tidningen eller kanske rent av bloggen...

Något som riktigt etsat sig fast i minnet, förutom att mamman var en otroligt vacker kvinna, är när hennes son helt utan förvarning plockade en blomma i gräsmattan vid hållplatsen och till både min och hans mammas förvåning räckte över den till mig...

Så småningom kom bussen och när jag skulle stiga av igen några hållplatser senare sades ett vänskapligt "hej då" av alla tre, mer vänskapligt än vad jag är van vid efter ett så flyktigt möte. Jag hade gärna fortsatt prata med kvinnan och hennes son, men då hade jag inte kommit med bussen hem och alla kyl- och frysvaror hade blivit förstörda...

Om jag åtminstone hade haft visitkort med mig så kunde kanske konversationen återupptagits vid ett senare tillfälle, men om det är från bloggen igenkännandet härstammar kanske konversationen kommer att kunna fortsätta, ser hon detta är hon välkommen att lägga till mig på Facebook. För mig är en främling bara en vän jag inte mött tidigare...

Jag har börjat komma till insikt om att det numera nog är många som känner igen mig, men inte riktigt vågar säga det. Var inte rädd för att säga något, jag har inget emot lite uppmärksamhet...

Alla ni underbara läsare, jag hoppas att det här var tillräckligt personligt. Det känns lite yvigt med den här kategorin, men med några inlägg till så kan jag säkert få den att passa in i helheten. Mer personligt än så här kommer det dock inte att bli på bloggen, det finns andra forum för det...
.