Tillägg: I ett sista desperat försök att nå fram till sambon kontaktade jag hennes väninna i Västerås med förhoppningen att hon skulle kunna förmå tjejen att faktiskt läsa och ta till sig det jag så länge försökt förmedla och kanske även snacka vett med henne. För det tilltaget ber jag väninnan om ursäkt, jag har i det längsta undvikit att blanda in henne. Enda resultatet förutom att sambon alls kommunicerade med mig för första gången på snart tre veckor var en bekräftelse på att hon inte läser vad jag skriver vare sig i mail eller här och inte tänker göra det heller. Därmed fick jag också bekräftat att jag har rätt i min kritik.
Det som hände var att hon via SMS inledde en dialog, vilken jag gjorde mitt bästa för att besvara trots att jag egentligen var upptagen med att jobba med kameran på konserterna, för att åter provocera fram en konflikt där hon sedan sin vana trogen plötsligt lägger locket på och helt ignorerar konflikten när svaren inte passar henne fullt ut. Troligen kommer hon också som vanligt fortsätta att ignorera det hela, som vanligt, i tron att allt bara ska försvinna. Detta beteende har medfört att det finns ett antal olösta konflikter under de senaste två åren och är ett beteende hon anammat från sin mamma, ett beteende som sambon ett antal gånger själv starkt och högljutt kritiserat, dock inte till mamman vilken är den som borde ha fått kritiken.
Om man inte tar in alla fakta, hur ska man då kunna fatta korrekta rationella beslut? Om det är så här hon tidigare har behandlat även sitt ex i Pajala börjar jag få en växande förståelse och sympati för hans bitterhet och hat. Jag undrar vilka svar jag skulle få om jag frågade honom om hur det egentligen ligger till med saker och ting? Hittills har jag accepterat hennes utsagor som sanning, det är trots allt något man gör när man lever i ett förhållande, till skillnad från henne som pådriven av sin mamma ska ha verifikat på olika saker och även när hon fått det inte accepterar sanningen för att den inte passar in i hennes världsuppfattning...
Jag tycker ärligt synd om henne den dagen insikten om vad hon kastade bort för ingenting och hur mycket det var värt att ha kvar kommer till henne. Den dagen kommer att komma och då kommer det sannolikt vara för sent för henne att få tillbaka det som kunde varit. Allt jag kan säga till henne nu är titta på din mamma, där har du din framtid...
---------------------------------------
Med det här inlägget vill jag avsluta ett mycket smärtsamt kapitel i mitt liv, en rad händelser som har lett till att jag antagligen förlorat kvinnan jag älskar mer än livet själv, men som genom sin oförmåga till anpassning, kompromiss och lyhördhet för andras känslor och behov och även oförmåga att ta till sig råd och åsikter från andra hellre offrar sitt förhållande än att ändra på ett dåligt beteende där hon genom hot genomdriver sin vilja till varje pris.
Det behöver inte vara över, men det krävs ansträngning från oss båda...
Min älskade, jag är rädd för att du kommer att få ett mycket ensamt liv så länge du tar efter din mammas beteenden och så länge du inte kan prioritera din livskamrat över henne i frågor där ditt stöd borde vara hos den du hade valt att leva med. Jag, och många med mig, accepterar inte att bli tagen för given, trampad på och utestängd.
Jag försökte nå fram till dig och få dig att förstå att du måste säga ifrån till din mamma och ge mig lite stöd, men du lyssnade inte.
Jag försökte berätta för dig hur fel du behandlade mig, men du lyssnade inte.
Jag försökte berätta för dig hur djupt du sårade mig med det du gjorde, men du lyssnade inte.
Jag försökte att berätta det i e-mail, kanske skulle det gå in om du fick läsa det istället, och bad dig att läsa mina mail, men du valde att ignorera dem.
Jag talade om för dig att fortsätter du att framhärda kommer jag att fråga mina trogna läsare på bloggen om råd, men du lyssnade inte och tyckte att du blev sårad fast du ändå hade möjligheten att avstyra det.
Läsarna på bloggen talade klart och tydligt om för dig att du hade fel, att det du gjorde var inte OK, men du lyssnade inte. (Rätt eller fel och Väntans tider)
Jag bad dig att inte åka och talade om att du skulle bara förvärra hela situationen, men du lyssnade inte.
Du sade att du älskade mig och ville ha mig tillbaka till sängen, men inget erkännande att du felat eller ens ett förlåt. Jag bönade dig att stanna hemma så vi kunde få tiden vi behövde för att kunna få ordning på vårt förhållande, men du lyssnade inte utan åkte ändå.
De sista orden jag någonsin hört från dig var att du älskade mig, ändå bor jag på en soffa för att din mamma var viktigare än ditt eget förhållande som du kunde ha bidragit till att rädda.
Du får ursäkta, men att åka till din mamma för att "fundera" var ren och skär idioti när hon är den största orsaken till att vi kom i den situationen vi gjorde och hon sedan dag 1 har försökt få oss att gå isär. Var det dina egna tankar och åsikter egentligen som du grundade dina beslut på? Jag tror inte det, dina beslut är starkt färgade och styrda av din mamma...
Du fick dessutom mer än en chans att faktiskt erkänna främst för dig själv att du felat men även för mig, men det var en omöjlighet för dig att se din egen delaktighet i det som ledde fram till en ohållbar situation. Det är inte första gången du har skapat problem som inte finns för att sedan utifrån det provocera fram ohållbara situationer. Jag har ändå bett dig om förlåtelse för de felen jag begått, men det har varit för döva öron...
Du har fått alldeles för många chanser egentligen att börja behandla mig med respekt och varje gång valt att fortsätta trampa ner mig lite till. Till slut trampar du en gång för mycket och då trampar jag tillbaka. Du menade att det gjorde för ont när jag väl trampade tillbaka, hur ont tror du då det har gjort för mig varje gång? Ändå har jag funnits kvar där och kämpat för dig, medan jag en enda gång när du tryckt in mig alldeles för långt i ett hörn faktiskt trycker tillbaka och då ramlar hela världen ner för dig. Var jag inte värd mer än så för dig?
Jag älskar dig fortfarande mer än du någonsin kommer att förstå, men så länge du med oschyssta metoder driver genom din vilja utan förmåga till kompromiss kan ett förhållande aldrig fungera för dig. Jag har inget annat val än att stiga av båten, med dig vid rodret kommer den att gå på grund och sjunka. Vi kunde ha fått ett underbart liv tillsammans om du bara hade kunnat lyssna på dem du borde lyssna på, stöttat dem du borde stötta...
Vi kan fortfarande få det, men det kräver dock att du börjar se din egen delaktighet och börjar förändra de dåliga beteendena. Jag är beredd att göra detsamma, men jag väntar inte hur länge som helst på att du ska få tummarna ur. Vänta inte på att jag ska komma krypande, det är dags för dig att faktiskt bita i det sura äpplet och ta ansvar för ditt agerande. Det är dags att försöka reparera skadorna du åstadkommit, skador som vi kan reparera tillsammans. Går det så långt att jag flyttar ut är det med största sannolikhet för sent. Jag har åkt som en jojo mellan sängen och soffan alldeles för många gånger redan (varenda gång du ska driva genom din vilja utan att behöva kompromissa), jag tänker inte göra det in och ut ur lägenheten också...
Utan dig har jag inget annat val än att resten av mitt liv gå ensam, jag kommer aldrig kunna älska en annan kvinna efter dig och kommer heller aldrig sluta älska dig...
Det kunde varit så enkelt. Allt du behöver göra är att komma till mig och säga "Jag har varit dum, förlåt mig, jag älskar dig" och så kan vi börja jobba för att få bort de dåliga bitarna tillsammans. Men, det ser ut som att jag får köpa hus i Provence ensam, med det nya avtalet kommer jag att både kunna betala av skulderna och börja leta en lämplig fastighet...
Även om det är du som drivit fram att jag använder bloggen, den enda resurs jag faktiskt har för att trycka tillbaka, ska jag sluta använda den som påtryckningsmedel. Själv måste du bland annat göra upp räkningen med din mamma, din syster och alla andra som ska försöka styra och ställa i vårt förhållande en gång för alla istället för att dansa efter deras pipa, det finns bara plats för två i en par-relation...
Varför skriver jag det här i bloggen? Det tycks vara enda sättet att få kvinnan jag älskar att över huvud taget lyssna/läsa det jag vill att hon ska höra/se, enda sättet att numera få någon form av respons alls. Det är dessutom enda sättet som står till buds för att låta släkt, vänner och bekanta till oss båda få kunskap om att den version hon lämnar till dem är väldigt tillrättalagd och inkorrekt för att sätta henne i ett bättre ljus och göra mig till skurken i det hela...
Nedan följer utdrag ur de mailen som nämns ovan och som kvinnan jag älskar valde att ignorera:
---------------------------------------
Varför så förbannad?
Jag är i en beroendesituation, lägenheten står på dig, och det utnyttjar du hela tiden. Du driver genom din vilja med hot om att jag ska ut så fort du inte får det som du vill och slipper på det sättet att kompromissa. Varenda gång trampar du på mig och förväntar dig sedan att alla ska gå vidare som om inget har hänt ända tills det är dags för nästa vända och så är det likadant igen. Frågan är om du inte har utnyttjat det hela tiden sedan februari förra året.
Beroendesituationen uppstod i och med att jag sade upp min lägenhet, avvecklade min rörelse och flyttade 160 mil till en ort med markant bostads- och arbetsbrist. Att jag försatte mig själv i en beroendesituation var kanske dumt, men jag gjorde det för att jag älskar dig. Hur skulle jag kunna veta innan att du skulle komma att utnyttja det?
Du har nu upptäckt att jag trots allt har verktyg till mitt förfogande för att trampa tillbaka. Ett outtalat krav från din sida är som sagt att jag ska acceptera att bli trampad på och sedan gå vidare som om inget har hänt, ett av de krav du ställer utan att själv kunna leva upp till det. Hur kändes det? Det är nu dags för dig att leva upp till ditt eget krav, men något säger mig att det inte kommer att hända eftersom du då måste erkänna att du har felat mot mig och faktiskt rejält be om ursäkt.
Du glömmer bort att jag inte är någon korkad bondtölp utan har ett visst mått av intelligens. Jämför mig med ditt ex i Norrland och du kommer för alltid att underskatta min kapacitet. Det är för övrigt förnedrande att överhuvudtaget bli jämförd på det sättet.
Inte heller får jag möjlighet att bryta beroendesituationen när mina inkomstmöjligheter minimeras eller helt elimineras och varken du eller ungarna kan visa hänsyn och respekt eller ta ansvar för den skada som orsakas. Med andra ord ytterligare en chans att få trampa lite till för dig.
Du ska veta att jag aldrig älskat någon så som jag älskar dig, men det ger inte dig rätt att konstant trampa på mig, du måste faktiskt också kompromissa och ta ansvar, en kompromiss är aldrig enkelriktad.
---------------------------------------
Något som förstärker känslan av att bli utnyttjad är att så fort jag har fått en betalning är allt frid och fröjd så länge jag handlar till hushållet, handlar saker till dig, bjuder på McDonalds, tar dig på aktiviteter med mera, men så snart jag säger att vi måste vara lite sparsamma eftersom de begränsade tillgångarna inte räcker så långt tycks du provocera fram en situation där jag åter hamnar på soffan...
Sedan dröjer det inte länge förrän du åter ska ha mig i sovrummet och jag får en ny betalning, då börjar det hela om igen...
Nästan alla inkomster jag har haft har gått till hushåll och liknande, jag har knappt köpt några kläder alls till mig själv mer än ett par T-shirtar och nya strumpor på ett och ett halvt år. Hur mycket kläder har du själv köpt?
---------------------------------------
Du måste förstå att när du fortsätter att trampa och till slut trycker in mig i ett hörn så kommer jag till slut trampa tillbaka och gör det med de medel som står till mitt förfogande. Sluta trampa på mig och det finns inte heller något skäl för mig att trampa tillbaka.
Nu vet du hur det känns för mig varenda gång du utnyttjar min beroendesituation för att driva din vilja genom. Skillnaden är att de som läst inlägget inte har en personlig relation till någon av oss och redan har glömt det de läste medan alla du pratar med, till exempel ungar, släkt eller grannar, har en personlig relation och kommer ihåg. Hur tror du det känns när du rätt över huvudena på ungarna trampar ner mig och dessutom inte ens är sanningsenlig?
Du ska veta att jag älskar dig mer än livet själv, att bli behandlad på det sättet du har behandlat mig gör förbannat ont...
Det behövs en rejäl ursäkt och ett erkännande att du faktiskt felat. Sluta trampa på mig och jag behöver inte trampa tillbaka.
---------------------------------------
Måhända var det fel och dumt av mig att använda de redskap jag använde, men det verkade vara enda sättet att få dig att förstå vad det är du utsätter mig för varenda gång du trampar och jag åker in på soffan igen. På något sätt måste jag få dig att förstå min utsatthet och det var tydligen enda sättet, att du fick känna samma utsatthet.
Det är egentligen oväsentligt nu, jag har ändå inget kvar att leva för. Utan dig finns inget liv, du är den enda kvinnan jag riktigt har älskat och älskar. Min kärlek för dig har aldrig försvunnit, den är lika stark och djup som den alltid varit.
---------------------------------------
Jag får en känsla av att du inte förstår varför jag blir så frustrerad och förbannad när mina möjligheter att bygga upp en inkomst i det närmaste omöjliggörs på grund av att jag har blivit tvungen att lämna lägenheten när dina barn skriker och slåss och grabben svamlar och lever rövare...
Det är inte för mig jag gör arbetet, det är för OSS, och för att jag vill dra mitt strå till stacken eftersom det inte rätt att du ska behöva dra hela lasset. Den förlorade sponsorn var två hela månadshyror som skulle ha gått direkt in på ditt konto. Den tappade omsättningen var såväl elektricitet som hushållskostnader, något som hade gagnat dig fullt ut.
Nu har jag förlorat all anledning att ens göra en ansträngning när kvinnan jag älskar har försvunnit, jag har inte ens viljan att leva kvar längre. Varför bry sig när den jag gjort alla ansträngningar för inte gör det?
Dessutom verkar det som du har hittat någon annan, är det därför du har drivit det hela så långt och trampat på mig gång på gång för att jag ska lämna och verka vara den som står där med hundhuvudet?
---------------------------------------
Hur tror du det känns att vakna med ångest varenda dag för att jag inte kan ge dig allt det jag skulle vilja ge dig, inte kunna ta med dig på resor, teater och allt annat jag vill kunna göra tillsammans med dig?
Att sedan bara få skit när jag kämpar för att göra det en realitet och dessutom få benen undanslagna hela tiden av bråkande ungar gör inte ångesten mindre. Jag tog med dig till Varberg fast jag egentligen inte hade råd för att vi skulle få göra något tillsammans. Du ville ha sänggaveln och hallbordet, jag köpte det till dig fast jag egentligen inte hade råd. Visst, du köpte loss det från mig, men den största delen av de pengarna gick till mat till dig och ungarna. Jag köpte Rosa Ljung till dig fast jag egentligen inte hade råd.
Nästan alla mina pengar har gått till dig och ungarna. Ovanpå det gjorde jag stora förluster och sitter helt utan kapital just för att mina pengar har gått till alla andra i familjen, utan möjlighet att kunna handla varken mat, telefonladdning, tobak eller annat.
Nu åker du återigen iväg utan mig och jag får sitta ensam, hur tror du det känns?
---------------------------------------
Jag hade planerat att ta med dig till Torpa Slottsteater i augusti fast jag egentligen inte har råd... Jag hade tänkt överraska dig med en kryssning till Tallinn i september fast jag egentligen inte har råd, biljetterna var till och med preliminärbokade på Birka Princess...
---------------------------------------
Det kunde varit så enkelt...
Den natten när jag talade om för dig att det faktiskt inte är korrekt och rättvist mot mig att ta hit din mamma var enda responsen "Jag vet" och sedan vände du mig ryggen. Det är inte att respektera mina känslor, det är att säga att "Jag skiter väl i vad du tycker, jag tar hit mamma ändå"...
Redan då skulle du kunnat rätta till allt genom att komma efter mig och tala om att "Det var dumt av mig, jag gjorde fel"...
Det är inte bara din mamma som kan ställa krav. Du är vuxen och kan ställa krav på henne också...
Du säger att du älskar mig, men kan inte ge mig det stöd jag faktiskt förtjänar i det här fallet, det stöd du borde ge den du älskar, utan kör över mig totalt...
Det kunde varit så enkelt, ett enkelt "Förlåt" och en omfamning istället för att driva det hela till sin yttersta spets...
Istället har du fått laga mat ensam, äta ensam, städa ensam, titta på TV ensam, sova ensam, gå ut med hunden ensam och allt annat du fått göra ensam när vi kunde varit två. Du kunde sluppit köra hem hela tiden för att gå ut med hunden, du kunde kommit till färdiglagad mat och dessutom haft sällskap när du åt den, du kunde haft halva städningen gjord av mig, du kunde haft min arm om dig när du sov, du kunde haft...
---------------------------------------
Hagdahls likörbakelser
Aborrgrönska
Drömmar med nougat
Bananpaj à la Tobbe
Blekingens musselsoppa
